Alla inlägg under oktober 2018

Av Bengt Bertilsson - Torsdag 18 okt 06:00

Sägnen om bron över Ringemosse vad som är sant och vad är dikt. I boken om Berghem finns en berättelse om ett av alternativet. På riksarkivet finns en annan historia men den är inte belagd i fakta, men kanske mer trovärdig

 

 

Detta är en sägen och hur trovärdig denna är ja detta är upp till betraktaren. Men självklart väcker den tankar då det bevisligen finns det en spång där över Ringemosse som är ca 650 m lång

 

Att spången kan ha varit en kyrkväg och en förbindelse mellan Berghem – Mjällby/Hajom/Fotskäl detta betvivlar jag inte även den en svår vår att finna på kartor från 1890 - 97 finns det något och det finns även stig som går från Ringemosse även om karta och verkligheten inte är 100%.

 

Där spången går verkar det som det finns en skiftesgräns men att sägnen om små gubbar som gjort spången den är inte trovärdig. Men om nu spången gjort av någon annan i så fall av vem då?

 

Det finns nämligen en annan teori som kan vara mer trovärdig att det skulle vara en Kavelbro är en förstärkning för enkla vägar över sank mark. Kavelbron består av timmerstockar lagda tätt intill varandra tvärs vägens riktning, likt sliprar på en järnväg. Stockarna fördelar belastningen av fordonets tyngd och hindrar det från att sjunka ner i marken. Kavelbron fungerar inte som en fördämning, utan tillåter ett visst flöde av vatten från den ena till den andra sidan av bron. Något som liknar detta finns på en topografisk karta från 1839 -42 Där det ser ut att finnas något som likna spången. Men det går inte att se vart stigen efter spången tar vägen och den stig som finns mellan Berghem och Furet den går på annat ställe. Så mycket tyder på att det är först efter kanalgrävningen som det händer något kartmässigt.

Följ med ut på spången över Ringemosse vi börjar vid Hallaspång

 

Spången raka linje stämmer och om det sen finns stenhällar därunder jag detta har jag inte kunnat undersöka men kanske med ett spett skulle detta gå att hitta dessa kanske.


     

Den som försökt gå där har nog konstaterat att den är som det står i sägnen inte lämplig att beträda under de blötare årstiderna. Om vägen varit lika bred alltid kan vi spekulera över. Har där legat timmerstockar i botten kan den varit så bred, men annars kan det bero på att någon har kört där med en mindre traktor för att köra ut timmer någon gång när det varit så torrt att det gått att köra.

 
När du går där notera att det växer ett kraftigt gräs på spången idag


   

Bredvid spången växer inget gräs där är det mer mossliknande 

     

Spången den upphör plötsligt och du får gå ca ett 50 tal meter då kommer du ut till kanalen där det inte är sankmark och därför kan spången vara svår att upptäcka när man försöker gå bakvägen från kanalen.

 

Det är lite speciellt att vandra längs spången historisk mark finns för mig många obesvarade frågor som när spången anlades. Skulle det varit en slotthövetman på Öresten då var detta på 1400 - talet så den historien kan vara sann och om den sen anlades till försvar mot dansken som häjade här det är en annan historia att forska i.

 

Det finns belägg på att på 1800 talet hörde Mellby samt delar av Nödinge i Hajoms nuvarande församling till Berghem

När detta upphörde vet jag inte men Berghem var till 1962 moderförsamling i pastoratet Berghem Hajom. Det har berättats att förr så bar kyrkfolket med sig sten från Mellby som de lagt på spången så troligen har spången och stigen från Mellby/Furet används så sent som på 1900 talet.

 

Det finns andra stigar som inte gick över Ringemosse Dock är stigmarkeringarna efter kanalgrävningen tydligare att finns stig/spång över Ringemosse och vidare 

 


 

ANNONS
Av Bengt Bertilsson - Onsdag 17 okt 06:15

Nog ser det ut som vargspåren leder rakt in i ett träd där den sprungit rakt in i stammen och ansiktet sitter som en vit fläck på ett träd inget speciellt kan tyckas. Men stanna upp och titta vad är det jag ser eller vill se att jag ser är kanske fantasin i hjärnan som tycker mig sett något liknande någon annanstans

 

Bamse ser jag inte men Vargen i Bamse är snarlik men allt är inte svart utan vitt men detta är i sagovärlden   


Natur · Skog
ANNONS
Av Bengt Bertilsson - Tisdag 16 okt 07:00

Fortvarande lite vatten i bäcken men det finns ett litet fall som fångade mitt ögat 

 

   

Lite längre upp i fallet har det blivit lite skum(t) 

 

Nedanför fallet rinner vattnet iväg mot havet för vattnet i Kvarnåsabäcken det rinner ut i Kattegat 

   

Av Bengt Bertilsson - Tisdag 16 okt 06:15

Svamparna trivs fotvarande ute i skogen, några ätbara andra bara fina att titta på 

                 

Av Bengt Bertilsson - Måndag 15 okt 06:15

En kustfågel har börjat dyka upp i våra insjöar och vattendrag. Sett de i Viskan Lekvard och nu även i ena Ringsöarna och räknas som invasiva arter i Sverige

     


Skarv


Skarv
 
Latinskt namn Phalacrocora´cidae


Skarven är en sjöfågel som tillhör släktet pelikanfåglar. Det finns flera olika sorters skarvar, bland annat storskarv, dvärgskarv och toppskarv. Skarven har länge varit ett hatobjekt bland svenska fiskare. Fiskarna hävdar att skarven äter upp all fisk. Skarven är egentligen inte en ny art, dock har underarter som toppskarven kommit till Sverige på senare tid. Antalet skarvar har ökat kraftigt under senare tid och har tack vare det nästan blivit som en ny art.

Storskarven
Storskarven häckar främst på ostkusten och i vissa insjöar i Skåne. Den är vanligast på sträckan mellan Blekinge och Uppland.  Fågeln är i huvudsak svart, näbben är ljus och halsen har mer eller mindre ljusa nyanser. Storskarven har en längd på 77-94 centimeter och ett vingspann på 121-149 centimeter. Storleken skiljer sig ofta från individ till individ, det är vanligt att honorna är mindre. Storskarven har långa, runda och breda vingar och lång stjärt vilket gör den lätt att känna igen. Vingarna är placerade något bakom mitten på kroppen. Halsen är lång och upplevs tillsammans med huvudet som kantigt.

Storskarven är ett flockdjur. De flyger ofta tillsammans i V-formationer eller linjer. Storskarven flyger helst nära kustenoch gärna högt upp då de är i flock. Enskilda individer flyger nära vattenytan.

Precis som många andra fågelarter ser skarven annorlunda ut som ungfågel och vuxen. Som vuxen i praktdräkt är skarven svart. Om man tittar nära på en skarv, vid bra ljus, ser man att skarven är blå-grönglänsande på magen och halsen och att ovansidan är i bronsglans. Den är gul under ögat med bakomliggande vit strupe och kind. Då skarven inte har praktdräkt är den svart och de glansiga färgerna har övergått till mattare toner.

Som juvenil är skarvens fjäderdräkt brunsvart. Undersidan är, beroende på individ, olika mycket vit. Undersidan kan se mörk ut med ljusa partier. Då skarven blir äldre försvinner de ljusa partierna. Näbben på en juvenil är ofta gråaktig.

Toppskarven
Toppskarven häckar i flock på klippavsatser. Den är vanlig i väst Europa men den blir allt vanligare i Sverige då främst vidvästkusten. Den har under en tid varit vanlig på västkusten under vintrarna. Men på senare tid har allt fler toppskarvar även börjat häcka på västkusten. Toppskarven är mindre än storskarven. Den har en kroppslängd på 68-78 centimeter och ett vingspann på 95-110 centimeter. Förutom storleken är en markant skillnad mellan toppskarven och storskarven deras olika sätt att flyga. Toppskarven har en annan flygsiluett. Kroppen är bukig medan storskarven är mer jämngrov. Toppskarvens tyngdpunkt ligger baktill, den har en tunn näbb och en brant panna. Detta ger huvudet ett skraklikt[1] utseende.

Toppskarven är inte lika benägen som storskarven att flyga i flock. Men om de flyger tillsammans är det ofta i löst sammansatta flockar. Toppskarvarna flyger oftast och helst över vatten och väldigt sällan över land.

Som vuxen är toppskarvens praktdräkt svart med en svagt grönglänsande fjäderskrud. Denna skarvart saknar de ljusa delarna på huvudet som storskarven har. Mungiporna är gula och toppskarven har en ljus haka under vintertid. Den unga toppskarven är jämnt brunfärgad utan några fläckar på undersidan. Som juvenil har den ibland ett vitt streck över sin vinge vilket ger klar kontrast mot annars mörka skuldror och pennor. Även toppskarvens fjäderdräkt mörknar då den blir äldre.

Frågeställningar angående arten:

  • Hur har den nya arten anpassat sig rent fysiologiskt?

  • Hur påverkar den nya arten det naturliga ekosystemet?

    Ekosystemet på land, där skarven häckar, ändras. Deras frätande avföring gör att få växter kan överleva i en skarvkoloni. Ofta när de häckat i träd så dör träden efter några år och de får börja häcka på marken. När en skarvkoloni har övergivits sker en snabb tillväxt av växter som tål att växa i hög kvävehalt, till exempel hallon. Även småkryp trivs i denna miljö. Vad gäller ekosystemeffekter i havet så äter skarven ungefär 500 gram fisk per dygn. En koloni kan bestå av över 1000 skarvpar. Det vill säga, skarvarna äter ganska mycket under en häckningssäsong. Vi har försökt jämföra skarvens föda med provfiskeresultat men eftersom skarven ofta äter små fiskar så som spigg vilka blivit vanlig på kusten. Dessa fastnar inte i näten vi provfiskeresultat, så är det svårt att avgöra vilka ekologiska effekter skarven har. Det kanske är bra att skarven äter mycket spigg eftersom spigg äter abborre rom. Eller så är det mindre bra för att spigg bär på en massa parasiter som genom skarven kan öka i antal och skapa hälsoproblem för andra fågelarter.

Hur/varför kommer de nya arterna till Sverige?

Fynd från skarv i Sverige är inte äldre än från 1800-talet, Under slutet av 1800-talet utrotades skarven i Östersjön eftersom de ansågs äta upp all fisk och var ett problem för fisket, 1909 fanns inga skarvar kvar i Sverige, 1920 skyddades skarvar i flera länder runt Östersjön, 1938 etablerades en koloni i Danmark, 1948 etablerades en koloni i Sverige i Kalmarsund. Sen dess har de ökat i antal exponentiellt. Eftersom de är en art som lätt anpassar sig så kan de också snabbt spridas. Nu häckar de längs hela Sveriges kust.


Av Bengt Bertilsson - Måndag 15 okt 06:00

Brittsommarvärme och detta fick bina att vakna till liv 

     

Av Bengt Bertilsson - Måndag 15 okt 00:15

Jag vill ha en egen måne, men ibland så får jag vara nöjd med en liten när jag försökt fånga månen med systemkameran blev kanske både bra som dåligt handlar det främst om objektivet ser jag efteråt även om jag lyckats fånga verkligheten. Jag har fotograferat månen många gånger och fått andra bilder som mer fångat månen är detta med en digitalkamera med annat objektiv i  

              

Av Bengt Bertilsson - Söndag 14 okt 06:15

Brittsommarvärme och blåklockorna blommar i dikeskanten 

     

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31
<<< Oktober 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ farstutrappan med Blogkeen
Följ farstutrappan med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se