Bäcken som porlade bakom ladugården hemma på Fålabron nog minns jag den, fast inte var den som denna. Den bäcken var så smal att det gick att hoppa över den. Fast det kunde på våren bli en större vattensamling innan en vägtrumma när vattenståndet var högt. Där lekte jag med båtar ofta hemmagjorda och även av bark, allt som flöt var kul och det hände nog också att jag ramlade i "plurret" också. Då fick jag förbud att gå dit på nytt av mamma, men detta glömde man bort ganska fort.
Men osökt så ser jag min småländska bäck framför mig och Wilhelm Moberg Bjurbäcken blir verklighet.
     

Att bara gå här och inandas den ljuvliga skogsdoften höra vattnet porla och se det blå vattnet en ren sann njutning
       

Samtidigt som jag drar mig till minnes och ser Morbergs olika skildringar av vattnets betydelse och bäcken som återkommer i flera av hans böcker.

Fick jag en bra kommentar om mitt inlägg om att "Sätt en smålänning på en klippa och han vet hur han skall överleva"

En vän skriver på Facebook "Men fortsättningen på din rubrik skriver du inte. Sätt dit en västgöte på samma klippa så lurar han av det lilla smålänningen" För hur var det med Kristina och tygstycket hon köpte dyrt i smyg och sen sänkte detta i Bjurbäcken