Sov gott på natten mellan söndag och måndag och sen lyssnade jag inte på radion heller på förmiddagen så jag missade allt. Först på eftermiddagen så läser jag på radio 7 webb om en brand mellan Berghem och Hajom på måndagsmorgonen

Brand i kablar längs väg utanför Hajom

• På måndagmorgonen brann det längs vägen mellan Berghem och Hajom.
• Det visade sig att någon tänt på ett antal kablar för att komma åt koppar inuti kablarna.
• Räddningstjänsten var på plats och släckte branden utan att den spred sig.

P4 Sjuhärad

Enl uppgifter i BT så åkte inte polisen ut till platsen men ponera hur nära var det en skogsbrand egentligen träd runt platsen 

Grindstolparna har legat där i minst 20 år men det ser tämligen ut som de lokaliserat platsen och använt dessa som en grill för att smälta eller så har brankåren lagt stolpar så 

Många i min omgivning har minnen från Ringsjön och nu har de första badgästerna kommit dit upp

OBS kom ihåg det går inte att köra bil dit upp utan det är cykel eller att gå dit upp för den som är badsugen

Ett besök på regementet i Eksjö blev både en nostalgi upplevelse där många minnen från 1972 tror jag det var dök upp på näthinnan var det inte sig riktigt likt idag även om byggnaderna finns kvar är det annan verksamhet i lokalerna

Jag ser det jag vill se eller så är det i betraktarens ögon vi ser det, vad ser du spontant? 

Något vitt i skogen lyste som jag inte sett förut tilldrog mitt intresse vad är det jag ser, i fantasin såg det ut som en större hund Labrador retrieverjag sett i en film bakifrån.

Vid framkomst ser jag det en rotvälta med vitmossa. Besviken? Nej mer ett bevis att fantasin kan spela mig ett spratt fortvarande 

En sten

Hustrun har varit i farten och gjort en ny omgång av maskrossirapen även detta år. Finns i massor det är bara frågan hur mycket tid och hur mycket du vill plocka som avgör hur mycket du får ihop. 

Förra året hittar du på denna länk 

 ”Man känner sig som en andra klassens medborgare” Skam över digital okunskap: saxat från HD 

I dag ångrar Eva, 64, att hon inte gick datorkursen som jobbet erbjöd för 35 år sedan. Samhällets snabba digitalisering har fått henne att känna ett allt större utanförskap.
– Det här teknikhelvetet är hemskt. Man skäms och känner sig som en andra klassens medborgare, säger hon.

En miljon svenskar bedöms befinna sig i ett digitalt utanförskap. Bland de äldsta medborgarna tycker många att digitaliseringen av samhället har försvårat tillvaron. (Personen på bilden förekommer inte i texten.)Bild: Britt-Mari Olsson

Skånska Eva gick tidigt i pension. Under sitt yrkesverksamma liv arbetade hon aldrig med datorer.

– Nej, jag har alltid haft praktiska arbeten och har aldrig suttit vid ett skrivbord.

När hon var i trettioårsåldern fick hon ändå möjlighet till utbildning av sin dåvarande arbetsgivare, men tackade nej. Hon behövde inte några digitala färdigheter i jobbet och såg heller inte någon nytta med det i privatlivet.

– Då var det nytt, men jag trodde inte att det var något kommande. Det har jag ångrat många gånger, för då var jag ung och hade energi till sådant här. Nu har jag kommit på efterkälken. Sätter jag mig framför en dator blir det helt blankt i hjärnan.

För omkring tio år sedan började det bli besvärligt att sakna kunskaper på området, förklarar Eva.

– Allt mer skulle skötas via datorn. I dag hänvisas man till nätet hela tiden. Och det kommer hela tiden något nytt som alla förväntas greppa. Man blir svarslös och vågar inte avslöja att man inte vet hur det fungerar av rädsla för hur folk ska reagera.

Hon beskriver hur skamkänslorna blivit allt djupare med tiden.

– Jag är född på 50-talet och förväntas fixa detta. Om jag hade sagt hur det är hade människor kanske varit hjälpsamma, men jag är rädd att de ska tycka att jag är ointelligent. Nu lever jag istället i en lögn.

Eva har en dator, men använder den mycket sparsamt. Hon kan söka efter information, men har exempelvis inget mejlkonto.

– Jag kan fixa ekonomin. En banktjänsteman tog sig tid en gång och lärde oss hur man betalar räkningar digitalt. Men vi har fortfarande bankdosa och pappersfakturor. Snart fungerar väl inte det längre.

Coronapandemin har gjort tillvaron ännu svårare för dem som saknar digital kompetens. Eva skulle gärna ta del av den samhällsservice som i allt högre utsträckning finns på nätet. Särskilt de digitala vårdtjänsterna. Om hon bara visste hur.

– Det hade underlättat, men jag kan inte lära mig allt själv.

Det bästa hade varit om någon ung person, som är lugn och har tålamod, kunde sitta med mig några dagar.

För ett år sedan anmälde sig Eva till en datorkurs hos ett studieförbund, men den blev en besvikelse. Den var för kort och för dålig, tycker hon.

– Det var meningslöst. När jag kom hem och satte mig framför datorn hade jag glömt hur jag skulle göra. Jag skulle vilja ha en intensivkurs och verkligen nöta in det. Det bästa hade varit om någon ung person, som är lugn och har tålamod, kunde sitta med mig några dagar och lära mig hur allt fungerar. Men hur hittar man en sådan person?

När Skånetrafiken införde sitt nya betalsystem uppmanades äldre som hade problem med mobilappen att ta hjälp av barn och barnbarn. Eva reagerade starkt på trafikdirektörens uttalande trots att hon själv nästan aldrig åker kollektivt och inte var direkt drabbad.

– Jag har inga barn och upplevde det därför som kränkande, säger hon. Det var som ett slag i magen.

Evas jämnåriga vänner har hängt med bättre i den digitala utvecklingen, men inte ens för dem vågar hon erkänna sina kunskapsluckor.

– När vi ses lägger alla upp sina mobiltelefoner på bordet, alla utom jag. Men ingen har reagerat på det. Jag hör hur det plingar hit och dit, och tänker: ”Vad är det som är så intressant?”

De smarta telefonerna ger tillgång till en mängd funktioner och tjänster, men för den som saknar grundläggande digital kompetens kan de vara svåra eller omöjliga att använda.

Hon har haft en mobiltelefon av äldre modell i ett tiotal år, men fick nyligen en smart telefon av sin man. Hittills har hon lärt sig att ringa med den och prövat att skicka sms.

– I dag bygger allting på att du har en smart telefon. Det verkar användbart och känns lite roligare än en dator, men jag tycker det är jättesvårt.

Eva är helt ointresserad av nätshopping och har aldrig bokat en resa eller biljetter via nätet. Hon tycker att digitala betalningar känns osäkra.

Hon är fullt nöjd med tablå-tv, traditionell radio och papperstidning. Sociala medier är hon inte alls insatt i. Streamad film, e-böcker och musiktjänster på nätet är inget hon saknat.

Men det finns andra funktioner i mobilen som börjar bli svåra att klara sig utan, menar hon. Som parkeringsappar och betalning via Swish.

Hon kände igen sig otroligt väl i SVT:s serie ”Seniorsurfarna” där Marianne Mörck, Björn Hellberg, Claes Malmberg och Ewa Fröling drillades i digitala färdigheter av programledaren Kattis Ahlström.

– Programmet var verkligen mitt i prick. När till och med Björn Hellberg som är så begåvad tycker att det är svårt så känner man sig inte lika dum. Men jag önskar att man kunnat lära sig mer som tittare också.

Jag vill hålla på med annat och inte ägna min tid åt att lära mig detta nu när jag är äldre.

Precis som för deltagarna i programmet har ointresse för tekniken varit ett hinder för Eva.

– Man måste vara intresserad, annars går det inte in. Och jag har inte haft någon motivation alls. Jag vill hålla på med annat och inte ägna min tid åt att lära mig detta nu när jag är äldre.

Men nu är hon orolig för att helt slås ut från samhället om hon inte lär sig mer. Samtidigt noterar hon flera avigsidor med människors ständiga uppkoppling. Hon tycker det är sorgligt att nätshoppingen utarmar stadskärnan och att människor stirrar ner i sina skärmar istället för att prata med varandra.

– När jag är ute och går vill jag se havet, staden, parkerna och blommorna som slår ut nu på våren. Men många går med sina mobiler och är inte närvarande i det de gör. Det är synd.

Eva heter egentligen något annat.

Ingen rast och vila utan bara ila pila gno om vi vill ha det fint på det stora godset. 

Vintern har gått illa vid trallen på terrassen som vanligt. Grönalgerna trivs och sen hade vi ett parasoll stående som nu är borta lämna märken efter sig 

Så det blev först skurborste och såpa sen högtrycksborste som tvätta bort det sista smutsen 

Efteråt känner jag mig nöjd och belåten och detta är huvudsaken, tycker någon annan jag missat något så välkommen hit skall plocka fram skurborsten så kan du få skura det på nytt

Skene lasarett nedsläckt första gången sedan det byggdes 1963 verkar vara ett faktum sedan sista dyngnetrunt avd stängt ned p.g.a Corona och personalen flyttat till Borås var alla lampor nedsläkta i huset igår kl 21,00 när jag passerade lasarettsbyggnaden

SÄS Skene stod klart 1963 och hette från början Skene lasarett. Vid starten hade lasarettet 233 vårdplatser fördelade inom medicin, kirurgi, förlossningsvård och postoperativ vård. Det fanns också röntgenavdelning, operationsavdelning och laboratorium och mottagningar inom medicin och kirurgi. Hittade en artikel från 17 sep, 2003 som kan vara av intresse att läsa

Skene lasarett fyller 40 år - och patienten mår bra

NyheterDet finns fortfarande kyrkor som tar upp kollekt till fonden för Skene lasarett. Och Sven-Olof Carlsson, före detta ledare för kampanjen mot en nedläggning av medicinakuten, får ofta kommentarer när han är och handlar mat. Engagemanget för Skene lasarett är fortfarande levande. Nu fyller sjukhuset 40 år. Jubileet firas torsdag och fredag, 18-19 september.

Det heter ju naturligtvis inte Skene lasarett längre, utan SÄS Skene (Södra Älvsborgs sjukhus). Tiderna har förändrats sedan kampanjen som resulterade i 46 000 namnunderskrifter drog från by till by i Mark och Svenljunga hösten 1999. Då var ett av kraven att Skene lasarett skulle bli en självständig enhet. I dag har den före detta kampanjledaren, tostaredsbon Sven-Olof Carlsson, ändrat åsikt.

- Vi hade inte kunnat få igång specialistverksamheten utan det samarbete som i dag finns inom SÄS, säger han.

Dussinet specialistmottagningar i Skene är ett direkt resultat av denna samverkan.

- I stället för att patienterna måste ge sig ut och resa så får doktorerna åka hit, säger Rachel Tengel, chefsöverläkare och verksamhetschef för medicinkliniken på SÄS Skene.

HN har samlat några av dem som var mest aktiva under de turbulenta åren i Skene lasaretts historia. Sven-Olof Carlsson och Rachel Tengel är två av dem, lasarettsfondens Brita Carlsson och sjukvårdspolitikern Krister Andersson (s) är ytterligare ett par.

Det märks att de svåra åren har svetsat dem samman. De skämtar med varandra och faller ofta varandra i talet.

- Nya kvastar sopar bra, säger ordspråksfantasten Brita Carlsson och syftar på när Krister Anderssons gjorde entré på scenen någon månad före den politiska kraftsamlingen. Plattformen, som den kallades, presenterades av regionens sjukvårdspolitiker med syftet att skapa en positiv och trygg framtid för Skene lasarett.

- Vem som helst hade kunnat ta tag i det där, säger en något generad Krister Andersson.

Men faktum är att han faktiskt, då på hösten 2000, var rätt man för jobbet. Som nybliven ordförande i utförarstyrelsen (numera heter det sjukhusstyrelsen) kunde han ge sig in i arbetet med nya, friska ögon.

Plattformen kom till i samtal med 30-40 personer. Det var viktigt att förankra den i samtliga politiska partier, intresseorganisationer och det lokala näringslivet. Plattformen byggdes med bredd och delaktighet så att ingen senare skulle kunna backa.

- Det var roligt att kunna mejsla ut något sådant vid köksbordet tillsammans med olika människor som alla drog sitt strå till stacken, säger Krister Andersson.

Men det var ett tungt åtagande.

- Det var oerhört jobbigt när vi höll på som mest. Frun och ungarna undrade vad de hade mig till egentligen. Jag var så inne i detta, säger han.

Familjen höll ut och plattformen kunde läggas fram den 20 november det året. Ett heligt löfte som bland annat garanterade fortsatt akutsjukvård på medicinkliniken dygnet runt och en orientering mot utökad specialistsjukvård. För personalen på Skene lasarett blev det början till slutet på den kamp som pågått under så gott som hela 1990-talet. Men att det var så gick nästan inte att förstå.

- Det var så bra att vi på sjukhuset inte trodde att det var sant, säger Rachel Tengel.

- Vi hade blivit besvikna så många gånger tidigare.

En som däremot blev övertygad var Sven-Olof Carlsson. Så fort den politiska kraftsamlingen blev offentlig deklarerade han att aktionsgruppen för Skene lasarett var nedlagd.

Det var på sensommaren dessförinnan, 1999, som gruppen bildades. Medicinakuten var hotad och personalen mådde dåligt av såväl besparingskrav som cirkulerande rykten.

Som aktiv i byalaget i Tostared hade Sven-Olof Carlsson en bas att agera utifrån, och plötsligt var han i färd med att organisera samtliga byalag i Mark och Svenljunga i den största opinionsyttring som bygden någonsin presterat.

Budkavlen gick och folket visade sitt stöd. När kampanjen till slut mynnade ut i en stor demonstration på parkeringen utanför lasarettet var det mäktigt. Men då, när allt pågick för fullt, fanns ingen tid för eftertanke.

- När man är mitt uppe i processen måste man fortsätta. Först efteråt kan man sovra, säger Sven-Olof Carlsson.

För Rachel Tengel och den övriga personalen på lasarettet har stödet från allmänheten betytt oerhört mycket. Lika viktig har gemenskapen med alla medarbetare på lasarettet varit.

- Ibland undrar jag själv hur vi orkade igenom osäkerheten alla de här åren, säger hon.

- Men vi är många som har arbetat ett antal år tillsammans, och med- och motgångar har svetsat oss samman. Det har gett oss styrka. Vi jobbar ju dessutom mitt ibland patienterna och får känna oss behövda. Vi har fått mycket stöd från både patienter och befolkning.

Det svåraste har varit att klara balansen i rollen som verksamhetschef, att både vara lojal mot ledningen och mot patienter och personal. Men också att se kollegor försvinna. Rachel Tengel får tårar i ögonen när hon talar om de som slutade på grund av osäkerheten.

Det är inte svårt att förstå att den politiska kraftsamlingen tycktes för bra för att vara sann i personalens ögon. Men tiden har läkt en del av såren, och i dag finns inte längre några tvivel. I dag kan ju vem som helst se resultatet, här på lasarettet.

Brita Carlsson, som för bygdens folk är liktydig med fonden för Skene lasarett, kan vittna om att patienterna är nöjda med vården på SÄS Skene. Särskilt när de blir undersökta med någon apparat som inköpts för pengar från fonden.

- Då är de så glada att de verkar tro att de ska bli friska direkt, säger hon och skrattar.

Under det dryga decennium som fonden funnits har invånarna i Mark och Svenljunga samlat in mellan 10 och 11 miljoner kronor. Det finns till och med kyrkor i bygden som skänker en del av sin kollekt, och i Kind drar den årliga gökottan in pengar till lasarettet.

Även Brita Carlsson sögs in i engagemanget för lasarettet som vore det förutbestämt.

1990 fick hon en pacemaker inopererad, och när hon skulle skrivas ut skojade personalen om att "nu har du inget att göra på ett tag så nu får du gå ut med listor". En kampanj pågick just då för sjukhusets räkning.

Som ordförande i Skene-Örby hembygdsförening engagerade hon sig själv och sina föreningskamrater. Men namnlistorna kändes otillräckliga.

- Det stoppas ju bara i byrålådan, säger hon.

Tanken att starta en fond för lasarettet fanns i luften och rätt som det var stod Brita Carlsson vid rodret. Nu är hon oupplösligt förknippad med fonden.

På samma sätt som invånarna i Mark och Svenljunga förknippar Brita Carlsson med lasarettsfonden sätts Sven-Olof Carlsson fortfarande i samband med kampanjen hösten 1999.

- När jag är och handlar kommer det ibland fram folk och säger "det där är ju han med Skene lasarett".

Sven-Olof Carlsson tror inte att det kommer att behövas fler aktioner för att skydda sjukhuset nu när plattformen finns. De andra känner sig lika säkra.

- Tack vare den breda politiska förankringen klarar sig SÄS Skene även när det blåser stormar kring andra sjukhus i regionen, säger Krister Andersson.

Rachel kan intyga att personalen i Skene känner sig trygga i dag.

- Stämningen är bra. Vi pratar inte om nedläggningshot längre, som vi under en period diskuterade på varenda kafferast.

MALIN FAGERLIND

0340-62 90 00

redaktionen@hn.se