Namnet maskros började användas först på 1800-talet, innan dess hade växten många namn. Bland annat kallades den lejontand, kopiss (Västergötland), skallnacke (Östergötland), monkhuvud (Dalsland) och smörblomster (Österbotten i nuvarande Finland). Enligt gammal folktro skyddade maskrosor mot häxor och troll.
  

Maskros betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.
Roten innehåller ca 23 % kolhydrater, och kan ätas efter 15 minuters kokning. För att få bort bitter smak bör man skala roten och urlaka den i vatten under en dag, innan den kokas.
 
Maskrosor (Taraxacum) är biologiskt ett släkte i familj Korgblommiga växter besläktad med kål än med sallat. Betraktas vanligen som ett ogräs, men bladen är ätbara. I Norden omfattar släktet mer än 900 arter. Maskrosor behöver ingen närmare beskrivning, den är välkänd av alla sedan barnsben.

Läs mer 
Maskrosen är en oönskad gäst i gräsmattan – men en riktig nyttoväxt ur medicinsk synvinkel. Maskrosen innehåller bitterämnet taraxacin och är bland annat urindrivande, aptitretande och underlättar matsmältningen.