Att jag ofta är ute och cykla bokstavligt är ganska sällan när jag tänker efter. Däremot kanske mer vanligt enl andra att (idiomatiskt) ha gravt missuppfattat något, ofta till den grad att situationen kan uppfattas som humoristisk. Fast det sista hävda visa att detta inte är, men detta får vara upp till vara och ens egen uppfattning.

Men nu ställer jag in bokstavligt min cykel efter att överbevisat mig själv att jag klarar inte denna uppgift. Artrosen sätter stopp och detta hade min kära hustru påtalat men jag ville inte inse detta.
Jag testade och lyckades komma över cykelramen på cykeln med några akrobatiska rörelse som jag nog inte gjort tidigare. Cyklade upp och ner på gårdsplanen 2*50 m och insåg nej hoppa av. 

Men detta var inte sagt och gjort i en handvändningen. Vaken höger eller vänster ben ville komma över ramen och hur jag lyckades kravla mig från cykeln vet jag inte. Bara arg och ledsen över situationen var det bara frustationen som tog över hjärnan. 
Min pappa fick Parkinson sjukan och jag minns sista tiden han kunde cykla var med hjälp av en damcykel och skall jag testa någon gång senare får det bli på en sådan